duntoffla

Igår var jag i Horsham. Det första jag gjorde var att gå och köpa sulor till mina skor (filtsulor är lite varmt nu.) och där var Han. Ja ni läser rätt. Han. Med stort H. För första gången har jag sett någon som är snyggare än Micke Andersson. När han stod där så bara försvann allting, jag blev så knäsvag att jag fick sätta mig och när han kom fram så kunde jag inte prata, jag bara stirrade på honom. Han var så fin! Han hade varma, bruna ögon, brunt hår som växt ut från snaggat, fin kropp, ett jättefint leende.... Och en perfekt näsa! Han var så vacker... och jag ville bara ha honom, just då, just där liksom. Har ni känt så nån gång?! Det var sjukt.

Jag gick en stund till, och bara insåg att jag måste fråga om hans nummer, för jag har aldrig haft en sån känsla förr, seriöst alltså. Så jag gick tilbaka, låtsades prova lite skor tills han kom fram till mig igen och började prata och hämta skor. Och precis när jag tänkte fråga honom om numret så dök hans kollega upp, kört. Så jag gick därifrån och jag har ångrat mig sen dess, jag kunde inte somna för jag tänkte på dom där bruna ögonen och han var med i drömmarna i natt... Det är sjukt. Hade nån berättat det här för mig så hade jag nog tänkt "vilken tönt..."

Men jag har förstått innebörden av kärlek vid första ögonkastet. Jag måste åka dit och träffa honom igen. Jag vet inte vad han heter, inte hur gammal han är, inte var han bor. Bara att han har större fötter än mig, gillar att jobba med skor och tycker jag har söta fötter. Och att han är vackrast i världen o den biten. På torsdag kan jag nog åka dit. Ta med mig Matilda och låtsas köpa skor åt henne, haha. Och få mitt hjärta krossat säkert, för han lär ju säkerligen ha flickvän. Åhhhh vad jag vill ha honom!

Åtrå kallas det nog ja visst. Äh. Godnatt.