duntoffla

Jag visste att jag har varit bortskamd med att Jamie och jag aldrig brakar eller har nagra problem, jag visste att det skulle komma en dag. Eller ja, vi har inte borjat braka eller nat, men jag vet inte vad jag ska gora.
Han har blivit erbjuden en jobb som innebar jattemycket resande (nar jag sager mycket menar jag 3/4 av aret), men med valdigt mycket betalt, och nagot som han verkligen vill gora. Jattekul tanker ni sakert, och visst borde jag vara glad for honom, men jag ar for sjalvisk for det.

Nar han aker ivag sa kanner jag mig jatte ensam och upprord. Jag bor har pa grund av honom och jag har inte tonvis med vanner, sa man blir latt ensam. I alla fall, snall som jag ar sa har jag sagt att han borde ta jobbet om det verkligen ar det han vill, och han sager att han vill inte gora nagot som gor mig olycklig etc, vilket ar jattesnallt, men da kanner jag mig sa skyldig istallet, for om han inte hade mig sa hade det inte varit nagot problem, eller hur?

Sa nar vi har pratat om det sa har han sagt att det lutar definitivt at att inte ta jobbet, men han maste ju fortfarande fundera pa det eftersom han fortfarande pratar om det?! Jag ville aldrig bli en "behovande" flickvan, men om jag bara skulle traffa honom var 3e vecka sa vet jag inte vad jag skulle gora riktigt, och jag ar sa radd for att det kanske inte skulle funka mellan oss, for vad folk an sager sa ar inte karlek det enda som behovs i ett forhallande.

Jag kraver inte att han ska vara har hela tiden, jag forstar att han kommer att resa ivag da och da vilket jobb han an har, men det ar skillnad pa en vecka har och dar och 3 veckor borta och vara hemma igen. Skulle ni palla det? Jag kanner mig sa sjalvisk som vill att han bara ska saga att han inte vill ha jobbet och han vill vara har med mig istallet, men jag maste fa tanka lite pa mig sjalv oxa, eller vad tycker ni?

Arligt talat, jag vet inte vad.... I alla fall, det har ar nagot som jag borde beratta for honom, inte for er. Ska kanske forsoka det.