duntoffla

Jamie beslot sig for att inte ta jobbet, for att han inte vill vara borta sa mycket. Han skickade ett sms igar morse nar jag var pa vag i jobbet, jag borjade till och med grata lite gladjetarar. Jag kanner mig inte skyldig, aven fast jag vet att jag hade en stor del i beslutet sa var det till slut hans egna val.

Tack och lov!!

Jag visste att jag har varit bortskamd med att Jamie och jag aldrig brakar eller har nagra problem, jag visste att det skulle komma en dag. Eller ja, vi har inte borjat braka eller nat, men jag vet inte vad jag ska gora.
Han har blivit erbjuden en jobb som innebar jattemycket resande (nar jag sager mycket menar jag 3/4 av aret), men med valdigt mycket betalt, och nagot som han verkligen vill gora. Jattekul tanker ni sakert, och visst borde jag vara glad for honom, men jag ar for sjalvisk for det.

Nar han aker ivag sa kanner jag mig jatte ensam och upprord. Jag bor har pa grund av honom och jag har inte tonvis med vanner, sa man blir latt ensam. I alla fall, snall som jag ar sa har jag sagt att han borde ta jobbet om det verkligen ar det han vill, och han sager att han vill inte gora nagot som gor mig olycklig etc, vilket ar jattesnallt, men da kanner jag mig sa skyldig istallet, for om han inte hade mig sa hade det inte varit nagot problem, eller hur?

Sa nar vi har pratat om det sa har han sagt att det lutar definitivt at att inte ta jobbet, men han maste ju fortfarande fundera pa det eftersom han fortfarande pratar om det?! Jag ville aldrig bli en "behovande" flickvan, men om jag bara skulle traffa honom var 3e vecka sa vet jag inte vad jag skulle gora riktigt, och jag ar sa radd for att det kanske inte skulle funka mellan oss, for vad folk an sager sa ar inte karlek det enda som behovs i ett forhallande.

Jag kraver inte att han ska vara har hela tiden, jag forstar att han kommer att resa ivag da och da vilket jobb han an har, men det ar skillnad pa en vecka har och dar och 3 veckor borta och vara hemma igen. Skulle ni palla det? Jag kanner mig sa sjalvisk som vill att han bara ska saga att han inte vill ha jobbet och han vill vara har med mig istallet, men jag maste fa tanka lite pa mig sjalv oxa, eller vad tycker ni?

Arligt talat, jag vet inte vad.... I alla fall, det har ar nagot som jag borde beratta for honom, inte for er. Ska kanske forsoka det.

Hjalp! Jag avskyr att vara ensam hemma. Men pa Mandag aker Jamie till Boston sa jag har inte mkt annat att valja pa..! Har iofs lite planer sa jag inte behover vara ensam saaa mycket. Jag later sa patetisk...


Nan far garna halsa pa :P

Jag lagar paella toill middag, saaa gott. Ikvall ska vi till Iain o Gemma (Jamie's bror o svagerska) och sen spelar Jamie cricket HELA helgen. KUL!!! Nja. Forhoppningsvis sa vill Dan komma o kolla med mig imorrn sa man kan ha lite sallskap i alla fall.

Det ar det.

Jag alskar mitt nya jobb! Eller ja, hittills i alla fall. Vi borjar 9.30, slutar runt 3, 4 nan gang. Vet att det inte kommer va sa for alltid, men det ar gott att ha det sa i borjan!!

Ville bara saga det.

Inte en aning. Eller jo, jag ska ga och betala gymmet sa vi kan borja ga nar det oppnar. Annars vet jag inte. Har en snygg kille har som fixar varan stupranna, jag lat honom t o m ga igenom varan lagenhet :P

Oh herregud, 2 snygga killar. Jag maste ga och kika ut genom fonstret tror jag!! Hihi.

Jag kanner mig lite som Hugh Grant i "Om en pojke". Jag fyller mina dagar i enheter. Som idag tex. Lasa i sangen, 3 enheter, mat handla, 3 enheter, baka kakor 1 enhet, surfa pa internet 1 enhet... Jag ar tragisk. Men jag ar ater pa jobbet pa mandag, w ooooohoooo!!!!! Ska bli sa skont. Och pa torsdag har Jamie tagit ledigt sa vi ska gora nagot roligt, vet inte vad an dock.

Maste stada lite nu. Ungefar 2 enheter.

Jag sag precis en bild pa Jamie's ex och hon har blivit fet, och det gjorde min dag fullandad, och klockan ar inte ens 1 an! Gor det mig till en dalig manniska? Neee va? Alla tjejer ar sa! Hoppas jag :P

Jamie hittar pa egna sanger och sjunger for mig, pa svenska. Det ar karlek. Han kanner mig battre an jag kanner mig sjalv tror jag. Han behover bara titta pa mig sa vet han vad jag tanker, och det ar ju iofs lite laskigt, men anda, det ar skont att ha nagon sadan vid sig.
Vi brakar nastan aldrig. Vi har faktiskt bara haft ett riktigt gral en gang, och till och med det var ett onodigt sadant. Vi ater frukost i sangen pa helgerna och han masserar mina fotter nastan varje kvall. Han star upp for mig infor sina sk. kompisar.

Jag ville bara saga att ni tjejer som pastar att alla killar ar svin och sa vidare, det ar inte sant. Jag tyckte det innan jag traffade ratt, men nar man gor det sa ar det vart det. Tank pa det.

Blev erbjuden ett jobb haromveckan, borjar 18e Augusti! WIHOOO!!! Ett forsakrings bolag i Haywards Heath som Policy Fulfilment Advisor. Vilket innebar att jag behover en bil, sa vi kopte en i lordags. En Ford KA, fran 2006, niiice. Har inte hamtat hem den an dock.

Aja, livet borjar se mkt ljusare ut :)

Har insett att jag har sa mycket tid pa handerna att jag kan lika garna blogga.

Har en till intervju idag, hos en fastighetsmaklare, som bolans radgivare. Wiho... Jag ar sa javla trott pa att ga pa intervjuer och sa sager dom nej efterat anda. Det tar pa sjalvfortroendet oxa dessutom.

Jamie fortjanar en medalj, han har varit helt kanon sen jag forlorade jobbet. Jag har varit ledsen o vresig o dan, men han bara fortsatter halla humoret uppe och saga att vi har inget att oroa oss over och vad som hander hander av en anledning.

Gud vad jag alskar honom.

Jag vet att man inte ska jamfora vissa saker, men seriost, om bolanerantan i Sverige har gatt upp till 4.75% eller vad det var, sa ar det inte sa mkt att klaga over. Nar rantan var som varst i England sa var repo rantan pa 5.75% och har har folk bolan pa miljoner.

Varat lan ar pa £120 000, med en ranta pa 6.35%, vi betalar ungefar £700 i manaden, vilket ar ca 9000 kr eller nat.

Jag tjanar inte mkt (tjanar inget for tillfallet eftersom jag ar arbetslos!), men tjanade runt £900 nar jag jobbade, och mina utgifter ar ca £550 med rakningar, mat etc.

Sa klaga inte....

Karin har visst spritt ut till alla mammor att jag har pojkvän. Mitt gensvar var direkt: I don't have a boyfriend!!!! Yes you do. Eller? Hur vet man? Jag menar, vi har setts varje dag sen i fredags, utom lördag, och vi har ju inte umgåtts på bara vänskapligt sätt (men ja mamma, tulo mellan knäna :P) Vi dejtar ju inte direkt, för vi gör inte upp några planer, det bara blir att vi hamnar hos den ena eller andra. Vilket är rätt gött visserligen, vi är impulsiva som folk säger:P

Men här räcker det att man kysst varann o träffats ofta för att man ska räknas som tillsammans. Säger då det. Huh. Äh. Vad jag svamlar. Nu borde James ringa snart o säga att han kommer förbi.

Har bokat flygbiljetten hem hit, 7/7 kl 21.40 lämnar jag Sveriget igen. För 792 kr... Jämfört med mina 190:- dit var det svindyrt ju:P

Äh. Hej.

Hon är det värdefullaste jag har, trots att hon inte tekniskt sett är min liksom. Men ni förstår. Och Du, jag får be om ursäkt för att jag varit så jävla elak mot dig (även om jag tror att det hjälpt lite). Trots att du håller på som du gör så ser jag ändå det bra hos dig, och jag hoppas att Hon gör det oxå. Du skulle kunna göra vilken tjej som helst lycklig med ditt överösande av kärlek (även om jag tror jag själv skulle bli kvävd), och jag önskar Henne allt gott i världen, så jag håller tummarna för er. Jag vet att Hon kommer vilja strypa mig efter det här, men jag är som tur är starkare än henne. Ha ha.

I alla fall. Ta hand om henne och se efter henne när jag är borta, okej? Jag vet att Hon inte vill att jag ska åka, men jag kan försöka hitta en efterträdare i alla fall. Och jag tror du blir en bra sån. Så länge du inte kväver henne. Och skaffar du långt blondt hår och bröst så kommer hon kanske inte ens märka någon skillnad.

För första gången någonsin ska jag berätta hela våran historia. Den 30:e januari 2004 är den dagen mitt liv förändrades. En kompis ville ha med mig till ett gymnasiedisco som jag inte alls hade lust till, men när vi kom in där fick hon syn på nån snygging, och vi gick och pratade med hans kompisar, och där var Han. Hela det gänget hade svart tejp runt lillfingret för att de skulle kännas igen för att ha varit på samma förfest, så jag och min kompis fick oxå en bit för att vi skulle höra ihop. (Jag har fortfarande kvar den tejpbiten, på min anlslagstavla.) Det tog inte lång tid innan vi fattade tycke för varandra och sen ägnade vi hela kvällen åt varann. När min buss gick så följde han mig hela vägen, i snöstorm, i t-shirt. Min mamma hävdar fortfarande att det är bevis på kärlek, haha.  Jag var för feg för att be om hans nummer, så min kompis fick göra det åt mig när han gick tillbaka. Dagen efter letade jag upp honom på lunarstorm (jag lovar, jag skulle kunna bli detektiv) och vi hade kontakt på internetet en hel del, men vi tordes inte mer än hälsa på varandra i skolan.

Tror ni jag var kär? Om jag var. Jag höll koll på när han hade rast så jag var inne i stora skolbyggnaden då. Kom han in i matsalen när jag satt där såg jag till att gå och hämta vatten, knäckemackor eller sallad, bara för att få komma nära honom. När vi träffades ute på stan på rumliga lördagsnätter hamnade vi alltid i varandras armar, men fortfarande ville han inte ha något förhållande, han påstod att han inte hade några känslor för mig.

Ni ska veta att Han är en av de mest instängda människor jag kännt någonsin. Han pratade aldrig känslor eller så vidare, och om han någonsin gjorde det fick jag en chock. Han påstår att jag känner honom bäst av alla, och fortfarande efter mer än 2 år, känns det som att jag inte känner honom ordentligt.

I mer än ett år höll våran relation på sådär, men jag bestämde mig för att glömma honom, nån gång på våren 2005. Man kan ju inte gå och va olyckligt kär hur länge som helst, eller hur? Det var inte lätt, men det gick. Jag kom över honom. Trodde jag. Tills studentveckan, när han sa att han var kär i mig. Älskling, kunde du haft sämre tajming? Jag skulle flytta till Halmstad 3 juli nämligen. Det var 1 månad kvar! Tankarna for runt i huvudet som studsbollar, kände jag samma sak, hade jag inbillat mig att jag kommit över honom? Jag riktade in mig på alternativ 2. "Jag insåg att jag inte ville förlora dig."  Den tiden var helt underbar, så mycket kärlek. Och han ändrade sig något enormt! Han blev som en bok. Ville man veta något så var det bara att bläddra. Det skrämde mig visserligen, att jag kunde ha så stort inflytande på någon.  Men sen fick jag panik. Som vanligt, visserligen. Det kom över en dag, jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag avslutade allt. Jag kommer inte ens ihåg anledningen jag gav honom, den var troligtvis kass. För helt ärligt, jag visste inte varför. Jag hade de flesta alternativ framme, och den vettigaste verkade va att jag faktiskt hade kommit över honom. Bullshit.  Hur kan man komma över någon som man faktiskt älskade? Jag fick en bukett rosor med kortet "Jag älskar dig så otroligt mycket! Vi hör ju ihop. Jag älskar dig..." Jag grät i flera timmar och bara tänkte på vilken vidrig människa jag var, hur kunde man göra så mot någon som betydde så mycket?

Jag var nog livrädd. Han undrade om jag skulle kunna ändra mig, och jag visste inte sa jag. Jag visste verkligen inte. Dagen innan jag flyttade grät jag lika mycket som jag gjorde när mormor dog, för att jag skulle åka ifrån honom, och för att jag hade sårat honom så innerligt. Han sa att han skulle vänta på mig, han gjorde nog rätt att inte göra det. Det blev inte 2 månader, det blev inte 3 månader, det blev 6. Det är lång tid att hålla kärlek brinnande utan att veta om man får gensvar, även om jag inte gav upp under mer än 1 år.

Idag är vi vänner. Han är en av mina bästa vänner. Han är en av dom som jag värderar högst och jag älskar honom fortfarande av hela mitt hjärta. Men jag förstår fortfarande inte riktigt vad som gick snett och jag kommer alltid att skylla allt på mig. Jag ångrar mig, nåt grymt. Ångrar mig för att jag inte gav det en chans, för den kommer inte igen. Man ska vara optimist, men jag är även realist. Vi kommer inte att gifta oss, även om vi sagt det sen lång tid tillbaka. Vi kommer inte att bo i USA och ha en son som heter Linus, i alla fall inte ihop.

Det bästa med Honom är att eftersom han sällan säger kärleksfulla saker så vet man att när han säger dom, då menar han dom verkligen. Jag fick nog idén att skriva allt det här efter igår, när jag var lite nere och han sa "Jag älskar dig precis som du är ju." Han gör mig lycklig, och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.

Jag hoppas att alla någon gång får uppleva en människa som Honom. Världen vore en bättre plats om det fanns fler som han. Vad det känns bra att ha fått det här ur sig.

Människor, katter, hundar. Ni som läser detta. Våga chansa! Annars blir ni som jag. Sittandes själva hemma en fredagkväll och tänker på hur ni kunde ha haft det.

Idag fyller den bästa människan på jorden år. 21 år. Du börjar bli gammal snärtan. Haha. Hon är i alla fall det bästa jag har. Säkert någonsin kommer att ha. Vi är bäst på att skaka rumpa, gå på konserter, dricka öl, spana på killar, diskutera OC m.m. Livet utan henne vore skittrist. Jag är så glad över att jag har henne att dela alla minnen med, alla upplevelser, alla resor och hela livet. Det mest värdefulla jag har (visst, familjen är väl självklar oxå).

Världen vore inte sig lik utan dig Sara. Grattis på födelsedagen.